´

Hej. På många sätt vill jag inte, men kan och måste. Igår lämnade jag en annan liten stackare där borta där träden växer ihop. Han skrek och sådär, men jag var lycklig och vandrade vidare. Idag ångrar jag mig starkt, insåg att mina känslor var äkta och att jag kanske en dag dör fortfarande med honom i mitt hjärta. Hoppas jag får till det innan dess, lär vara väldigt kåt annars, synd bara att dessa ligg då inte kommer att betyda ett öre. Jag kommer fortfarande att ligga och tänka på honom som jag lämnade där borta där träden växer ihop. En dag ska jag åka tillbaka för att se om det ser likadant ut och om det vi ristade in fortfarande finns kvar. Tror jag åker dit imorgon, det har ju trots allt går 10 år nu. Titta, där är det… ingen har klippt gräset här på flera år, kanske borde ta hit min gräsklippare, får se hur det blir med den saken. Där stod vi, oj så fint det var. Kan fortfarande känna lukten av härliga sommarkänslor som svävande i luften under den väldigt blåa himlen som förblev vårt tak den natten. Och där, under den lägsta grenen med de två bladen står våra namn inristade och de glänser för mig nu lika mycket som de gjorde då. Man kan ju hoppas att han står bredvid mig och säger hej han också. Ensam är inte stark, så jag behöver hans hjälp för att välta trädet, pussa på det och tillsammans kasta ner det i älven.. (kallar ni mig rastlös ska ni se min tvilling)