´

Det är söndag, tankarnas dag. Har inget till mitt försvar, jag hade tråkigt!

Det var inte något pladask eller något som drog andan ut mig, men det var nytt och spännande, klart man måste testa. Så jag tog chansen och tsm med min röda racercykel så svängde jag av min raka, vanliga och så oerhört välkända väg, höger eller vänster vettefan men det var en sväng iaf, det är allt som räknas. Jag gillade att gå den där nya vägen några ggr i veckan, strosade på trottoaren, aktade mig för diken och hoppade över A-brunnar, tittade inte över axeln utan fortsatte bara vandra. Destinationen förblev densamma men det var det som var grejen och man kan säga att den nya vägen fått ett riktigt fan. Dock fanns det en känsla av att ngt inte riktigt stämde som växte sig sakta och säkert men den försökte att ignorera det och fortsatte istället under tystnad. Idag ångrar jag tystnaden, den förstörde allt. Hur långt kommer man på att vara tyst liksom?

Fel blev det och fel är det! Jag puttades ner i ett dike och tvingades tillslut att motvilligt svänga tillbaka till min raka, vanliga och så oerhört välkända väg. Men nu har jag den tysta svängen med mig vart jag än tar vägen, den följer med tätt där bakom och jävlas med mig stup i ett. Att svänga tillbaka är inget alternativ, det finns nämligen en bom som för min del är omöjlig att få upp och komma igenom eftersom den är skapad endast för mig. Den där stängda bommen förstör den också, om den varit öppen hade jag inte behövt ödsla tankar på att få upp den, visst hade jag gått förbi väldigt ofta, säkert flera ggr per dag, men jag hade endast sneglat lite, sett den som tillgänglig men inte varit så intresserad av att ta mig genom den och in på samma sväng igen. Det är tråkigt och  drygt men det är inte mitt fel. Jag önskar mig en ny sväng! En sväng fylld av kommunikation, cyklister, vägkantsblommor, gröna träd, picknick i parken, soluppgångar och sjungande fåglar. Men än så länge  får jag nöja mig med min raka, vanliga och så oerhört välkända väg..