´

Så gick min älskade lilla pluttefarfar bort inatt, jag har liksom inte fått nåt tecken på att det kan vara sant än så hittils tror jag knappt på det, men då jag väl står på tröskeln till det gröna huset med den vita volvon så kommer jag fatta och attackeras som en bomb. Han är någon som liksom alltid har funnits där några kvarter bort, spridit glädje, höjt stämningen på högtiderna och alltid tackat glatt för alla smörknivar han fick på jularna när vi var små och trodde vi hade bra fantasi. Han hör till, så är det bara! Han skulle ju fylla år om 3 dagar!! :( Må du vila sött i all oändlighet!

Mkt död under loppet av en vecka och människor som lämnar ens liv sådär poff. Jag är inte bra på sånt! Och att möta andra människor i sorg är inte min grej alltså.. jag lovar, jag kan typ börja skratta för att jag får panik och inte vet vad jag ska säga eller göra, såna reflexer är inte bra på nåt sätt!